Montag, 26. Januar 2015

UFO-frågans implikationer (Del I/Verklighet)

Förra hösten var boken UFO’s for the 21st Century Mind av Richard Dolan periodvis min ständiga följeslagare. Den var också en av mina bästa läsupplevelser det året. Boken är en historisk sammanfattning av hela UFO-fenomenet: från forntida astronauter till de populäraste YouTube-klippen. Att jag redan kände till en stor del av ämnena var inget hinder för att kunna uppskatta boken, nya infallsvinklar och välbehövlig repetition var allt som oftast resultatet av att än en gång gå igenom bekanta fall. Mycket av informationen var också ny för mig, till exempel hade jag ingen aning om att fenomenet så uppenbart bekämpats av flygvapen och statsapparat i samband med t.ex. Condon-rapporten och Project Blue Book, samt att UFO-organisationerna i USA infiltrerats tillika saboterats av deras underrättelsetjänster. En rad mycket tankeväckande berättelser från diverse vittnen hör också till höjdpunkterna.

Komplett, tillgänglig och underhållande sammanfattning - för såväl nybörjare som entusiaster.

Istället för att skriva en regelrätt recension önskar jag istället adressera tre högintressanta och viktiga frågor som Dolan mer eller mindre direkt tar upp i sin bok. Frågorna, som är sprungna ur fenomenet, tillhör de viktigaste vi kan ställa oss idag. Varje fråga behandlar ett grundläggande tema, de är som följer: filosofi, historia, samhälle. Först i kön står det filosofiska ärendet.

--

Otaliga är de vittnesrapporter som berör oidentifierade luftburna fenomen, bara i Nordamerika rapporterar civilister tiotusentalet observationer varje år. Majoriteten av fallen är självklart av naturlig härkomst, men vad gör man med den stora mängd rapporter, från såväl privatpersoner som av militära institutioner, som beskriver farkoster som rör sig i tusentals km/h, i zick-zack-mönster, ljudlöst - påverkandes elektronisk utrustning, som obehindrat kan röra sig i vatten och luft, innehållandes icke-mänskliga passagerare? För att bara nämna några av de vanligaste gemensamma nämnarna när det kommer till mer svårförklarade fall.


Rapporterna talar ett tydligt språk: fenomenet är verklighet. Förutom rapporterna finns mängder av video- och bildupptagningar, dokumenterade fysiska spår etc. etc.. Av någon outgrundlig anledning har vi emellertid fastnat i en urbota snäv hållning till fenomenet i fråga. Än idag pratas det först och främst, om inte uteslutande, om bevis; något reproducerbart som talar för att fenomenet är reellt.


Hundratals vittnesmål från de allra mest kvalificerade människorna på vår jord och en till synes ändlös siffra officiella rapporter har tydligen inget värde. Istället skulle ett testbart objekt vara det enda som kan dra svärdet ur stenen; en dröm av det naivaste slaget, sett till det förlöjligande och fördömande, samt den ignorans och mörkläggning, som kantat ämnet årtionde efter årtionde. För att inte nämna besökarnas uppenbart restriktiva syn på saken. 


Frågan "Är UFO-fenomenet (bevisligen) verklighet?" är alltså sedan länge besvarad. Det ska klargöras att inbegripet i frågan är om främmande, i många avseenden långt mer sofistikerade, intelligenser interagerat med vår värld. Ursprung, natur och agenda är kanske de mest naturliga följdfrågorna - men de leder sällan till otvivelaktiga svar. Ett fundamentalt faktum framgår emellertid om vi bemödar oss att modifiera frågan utifrån vad vi vet: Vad bevisar UFO-fenomenet?


En verklighet bortom det fantastiska.


Medan sanningens trauma består...






Dienstag, 6. Januar 2015

Mån Dieu

Klockan är halv sju på morgonen den 7 oktober 2009 när amatörastronomen Bill Penn sitter och spanar på månen och ser något han sent ska glömma. I Endymion-kratern skådar han en hop av byggnationer som närmast för tankarna till en månbas. Lyckligtvis skissar han ned det han ser innan det försvinner. Vad var det Bill Penn beskådade denna höstmorgon, och hur kan det komma sig att det endast var synligt för en liten stund? Som vi snart ska få se överträffar verkligheten än en gång dikten när månhologramteorin får oväntat stöd från oavhängiga observationer.

Endymion-kratern. Bill Penns skiss behandlas längre ned.

Månstäder från förr


Det var i slutet av 1700-talet som tysken Johann Hieronymous Schroeter sade upp sig från sitt juridiska uppdrag för att börja ägna sig åt astronomiska observationer på heltid. Han skrev flera naturvetenskapliga böcker om himlafenomen, bland annat ett utförligt verk om månens topografi kallat Selenographische Fragmente Zur Genauern Kenntniss Der Mondfläche, Ihrer Erlittenen Veränderungen Und Atmosphäre. Boken finns tillgänlig på nätet via Münchener DigitalisierungsZentrum (MDZ) och är väl värd en titt, inte minst för de hänförande handskisserna som pryder många sidor.

Schroeter återger flera gånger hur han tycker sig se märkliga, mestadels gråaktiga ljusfenomen runt vissa områden*. Ett särdeles utförligt avsnitt behandlar t.ex. Aristarchus-kratern, vars sällsamma ljusfenomen han var den första av en lång rad astronomer att notera. Liknande observationer av så kallade transienta månfenomen fortsätter vi att skymta än idag, men på grund av sin natur är fenomenet svårstuderat. Schroeter skådade även märkliga pelarformationer på ytan, som att döma av deras långa skuggor snarare påminner om byggnader än berg - även flera av våra månsonder har förevigat dessa på bild, som vi snart ska se.

Schroeters skisser är såväl vackra som enigmatiska.


Två ytterligare månentusiaster av den gamla skolan var William Herschel och Franz von Gruithuisen, båda övertygade om att månen var bebodd. Gruithuisen utkom till och med en bok med titeln Entdeckung vieler deutlichen Spuren der Mondbewohner besonders eines collosalen Kunstgebäudes derselben (ung. Måninvånarnas många tydliga spår, inklusive ett jättebygge). Bilderna är få till antalet; beskrivningarna desto rikare.

Bland annat behandlar ett kapitel hans observationer av diverse levande boskap han tycker sig se på månytan. Framförallt lyfter han fram en kolossal byggnad som bevis för lunariernas existens. Huruvida han misstagit sig eller ett hologram skyddar den från att (åter) bli upptäckt står fritt att spekulera i; att den trots detaljerade platsangivelser verkar vara omöjlig att se, är dock ett faktum.


 
T.v. Gruithuisens avbildningar. t.h. Den franska astronomen Gaudiberts tolkning av samma "stad".

Obeliskerna


De mer vidlyftiga idéerna om invånare, djungler och djur må ha klingat av allteftersom vi rörde oss in i 1900-talet, men att intressanta formationer alltjämt syns till har egentligen aldrig upphört, i synnerhet har de diverse månexpeditionerna med tillhörande bildmaterial bidragit till ökade spekulationer.

Det är november 1966 när den amerikanska sonden Lunar Orbiter 2 förevigar en pelarkonstellation i närheten av Stillhetens Hav (Mare Tranquillitatis) på månen. I slutet av månaden dyker bilderna upp på Washington Posts första sida ackompanjerade av rubriken "6 Mysterious Statuesque Shadows Photographed on Moon by Orbiter". Tre veckor därefter har materialet även figurerat i Newsweek och Los Angeles Times**. 

Obeliskerna som plåtades 1966. Bilderna återgavs i Washington Post samma år.

T.v. en konstnärs tolkning av obeliskerna. t.h. konstellationens eventuella geometriska signifikans behandlades bl.a. i den ryska tidsskriften Teknik för unga. 

Föga förvånande menar NASA att bilderna inte porträtterar något att fästa vikt vid, även om de ett par år senare väljer att landsätta de första astronauterna alldeles i närheten. I Ryssland dyker en detaljerad analys av obeliskernas placering upp i en tidning kallad Teknologi för unga - en senare tillika oavhängig analys av Mark. J Carlotto föreslår också en artificiell förklaring till de porträtterade pelarna. 

En ytterligare kuriositet i dramat är ett av fotografierna som Apollo 12-manskapet plåtade under sin vistelse i området Stormarnas ocean (Oceanus Procellarum), i en av astronauternas visir reflekteras något. Synnerligen intressant då den ryska satelliten Luna 9 bara en handfull år tidigare dokumenterade kuriösa objekt just där. Fotot har använts flitigt av dem som ifrågasätter att vi någonsin satt fot på vår granne, följaktligen förklaras artefakten vara något i en filmstudio. I skenet av det nyligen konstaterade finns emellertid stöd för något ännu mer spännande.

Torn eller taklampa? I visiret syns en reflektion av ett objekt. Klicka för större storlek.

När det blåser om månen


Ett antal visselblåsare har trätt fram som menar att det mycket riktigt döljer sig mer på månytan än vad våra rymdorganisationer officiellt medger. En av dem heter Ken Johnston, verksam som manager på The Data and Photo Control Department tillhörande NASAs Lunar Receiving Laboratory under de bemannade Apollo-expeditionerna. 

Han påstår att han under en presentation av en del nytagna bilder bevittnade flera glaskupoler placerade i en krater på månens baksida, men att de dagen efter, under en annan presentation, var borttagna från bilden. Han förklarar att det fanns folk där vars enda uppgift var att sitta och airbrusha Apollo-bilderna och att han till och med en gång fick ordern att förstöra flera bildserier utan någon förklaring till varför.


Mörkläggningen är ett faktum, åtminstone om man ska tro Donna Hare och Karl Wolfe som var involverade i månprogrammen.


Donna Hare jobbade under nära 20 år för Philco Ford Aerospace, som NASA outsourcade verksamhet till. Hon menar att flera medarbetare på NASA berättade för henne om objekt på månen, varav en av dem till och med visat ett foto med ett okänt flygande föremål i bakgrunden och sagt ungefär "Mitt jobb är att ta bort sånt här.".

Karl Wolfe var sergeant i amerikanska flygvapnet under andra halvan av 60-talet, under en tid jobbade han nära NSA och fick då se fotografier på sofistikerade objekt på månytan, bland annat en bas på månens baksida. Deras vittnesmål kan ses i Disclosure Projects presskonferens från 2001, klicka här. Karl Wolfe ger ytterligare ett här. Bonus***


Den holografiska slöjan


Det verkar som att någonting finns på månen. I vilken utsträckning och vilka som är ansvariga tycks svårt att få något grepp om, Law of One-materialet nämner bland annat att en utbrytarcivilization av oss människor har faciliteter där, men en sådan förklaring lämnar många lösa trådar. Är en sådan  till exempel kapabel till följande:




I slutet av året som gick kunde fem oberoende amatörastronomer via egna upptagningar bekräfta den så kallade "månvågen" (lunar wave). En vågrörelse som rör sig över hela månytan från pol till pol, då och då. Vid min första anblick hade jag ärligt talat ingen aning om hur den kunde förklaras, och så vitt jag  vet har ingen förklaring erbjudits över huvud taget.

Inte förrän jag läste om Bill Penn och andra (hobby)astronomers observationer kunde jag finna en korrelation. Vad vi har att göra med är fortfarande bortom de absoluta sfärerna, men klart tycks än en gång vara att dikten står sig slätt mot die Confiserien des Kosmos.



Endymion-kratern som Bill Penn såg den en höstmorgon 2009.




animated moon





Källor:
Kenyon, J. Douglas: Forbidden Science: From Ancient Technologies to Free Energy, s.216-217
http://www.vgl.org/webfiles/lan/cuspids/cuspids.htm
http://www.astrosurf.com/lunascan/argosy_cuspids.htm
http://www.philipcoppens.com/moon.html
http://www.astrosurf.com/lunascan/papers/carlotto/NFS_carlotto_v01n02c.pdf
http://www.examiner.com/article/whistleblowers-evidence-of-nasa-ufo-fraud-might-kill-uk-hacker-case
http://media.aphelis.net/wp-content/uploads/2011/04/AS12-48-7071HR.jpg
http://www.digitale-sammlungen.de/index.html?c=autoren_index&ab=Schroeter%2C+Johann+Heinrich&l=de
http://lunarexplorer.heimat.eu/historie/gruithuisen1824.html

*s. 353, 377 i Selenographische...
** Återgivna artiklar längst ned på: http://www.astrosurf.com/lunascan/blair.htm
*** Det finns fler visselblåsare och anomalier, namnet John Schuessler bör exempelvis kollas upp av nyfikna, och så även begrepp som "The Shard" och "The Tower"; de mest iögonfallande elementen har dock redan redogjorts för.


Skeptiker förklarar ofta bort "The Shard" och liknande objekt som smuts på linsen, även om det, som i det här fallet, ger en tydlig skugga efter sig.