Föreställ dig att du flyger över ett geografiskt område av till synes obebodda öar. När du blickar ned på dem får du syn på en formation av stenar i ett spiralformat mönster på en av sandstränderna. Om det var tillräckligt geometriskt korrekt hade de flesta av oss antagligen slutit oss till att någon skapat mönstret och eventuellt också landat planet i närheten om vi misstänkte att personen i fråga var kvar på ön och behövde hjälp eller sällskap.
När vi vänder våra mäktiga teleskop mot våra granngalaxer reagerar vi emellertid inte med samma kuriösa entusiasm, trots att formationerna i många fall utgörs av numinöst vacker geometri, i form av bland annat just spiraler. Inte för att vi på något meningsfullt sätt kan interagera med området vi beskådar, men vårt förhållningssätt till vad vi ser utelämnar i de flesta fall associationer till intelligens.
Förbryllande, då motsatsen till kaos är ordning.
En stenstruktur av människor, samt vår galax Vintergatan.
Den högsta intelligens vi med säkerhet kan påvisa är vår egen och det som är definierande för denna är vår skapelsedrift: som tar sig uttryck i bildandet av strukturer. Vi slipar våra ädelstenar, uppfinner räknesystem, bygger byggnader, allt får sin prägel. Det är också därför formationer som är triangulära, rektangulära o.s.v. är särdeles intressanta när vi exempelvis letar fornlämningar.
Resterna av ett samhälle i Amazonas.
Från atomer till galaxer återfinner vi regelbundenhet - perfekta mönster som om vi hade skapat dem själva hade hållit för mästerverk, men då vi befinner oss precis mitt emellan dessa för vår perception mest avlägsna objekt, haltar vi i våra antaganden eftersom hög intelligens som vi känner den är av vår börd, det vill säga med en fysisk massa motsvarande si och så många kilo.
Vi lever i en världsbild som i många avseenden är unik i sitt sätt att arrogant proklamera sin giltighet, som ser oss som kronjuvelerna i ett i övrigt dött och meningslöst hav, utan att för att sekund ifrågasätta hur någonting kan uppstå i ett universum som är mer avancerat än det självt. Vårt syfte i förhållande till världen är icke-existent, istället legitimeras och anmanas mänskliga påhitt som ekonomi, framför allt annat.
Medium: En bikupa. Det hexagonala mönstret återkommer i båda strukturer om än endast bikupan associeras med intelligens.
Under flera år satt Richard Dawkins och programmerade ett datorprogram vars syfte var att demonstrera hur slump och urval styr biologisk evolution. Något motsägelsefullt kan tyckas då han i processen agerade den Skapande hand som han dedikerat sitt liv åt att håna och förneka. Programmet må sköta sig själv när det väl rullar men liksom är fallet i verkligheten styrs utfallet av ett antal satta parametrar - en underliggande informationsstruktur som för oss innebär exempelvis att en proton alltid har en massa 1836,15 gånger större än en elektron.
Macro: Hexagonen på Saturnus nordpol.
Det blir av uppenbara skäl problematiskt att tillskriva en identitet till intelligensen bakom världsrymdens egenskaper så som är möjligt i fallet Dawkins och datorprogrammet, men om vi tillåter oss att släppa den förutfattade tanken att en intelligens måste vara knutet till den bur som ett väsen utgör, upphör också den eventuella önskningens relevans.
Borde vi inte ta oss den friheten?
