Texten återfinns utanför universitetshusets aula i min hemstad Uppsala. Orden formulerades i slutet av 1700-talet av upplysningsmannen Thomas Thorild, som med retorisk färdighet lyckades övertyga sin samtid om utsagans rimlighet.
Såsom sannt vett, sann ära, sann lycksalighet icke hafva ett större hinder än af falskt vett, falsk ära, falsk lycksalighet: så har ock den sanna friheten ingen större fiende i verlden än den falska. Af hvilken falska frihet menniskor först förvillas till en galen förtjusning; och sedan, när de finna sig bedragna, till en galen förtviflan, som störtar i träldom. Deraf ses, att det aldra största för allmän sällhet är: frågan om det rätta.[...]
Den sanna frihet, som Gud stiftat för alla väsenden, är den, att följa sin (sanna) natur; och att, då menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas. [källa]
Säger han bland annat. Förvisso logiskt sett från grundantagandet att kyrkans läror äro de rätta, men med tanke på det högst relativa i begreppet "god", så även när det kommer till Bibeln, måste ändå tillstås att det i huvudsak rör sig om vältalighet snarare än saklighet. Utan kontexten blir det ännu grumligare, varpå Uppsala-studenternas fortsatta förvirring består.
Citatet är förstås mycket omstritt. Jag kommer ihåg att det blev totalsågat av bland annat Alexander Bard i ett avsnitt av Filosofiska rummet för många år sedan. Även jag har större delen av mitt liv varit mycket ifrågasättande. I dag är jag av åsikten att det är, om inte lyckat, så åtminstone relevant.
Filosofi var under mina gymnasieår ett av mina största intressen. Det var under andra ring som jag tack vare en engagerad lärare och halvtafflig lärobok fick upp ögonen för ämnet; läraren ville för allt i världen undvika Heidegger i undervisningen och bokens omslag pryddes av Wittgensteins nuna: varpå dessa blev mina ledstjärnor.
Hyllmeter kan sägas om deras respektive tankar, men vad de i grund och botten bidrog till hos mig var att tänka klokare. Med sin strävan efter att utgå från en så fundamental punkt som möjligt har Heidegger fått mig att söka efter detsamma närhelst en diskurs, av såväl vardaglig som tyngre börd, står för dörren.
Wittgensteins lika stringenta som dunkla utsagor om språkets natur gav mig en känsla för ord, deras betydelse och deras användare, som jag sedermera kunnat applicera lika mycket på mina egna som andras resonemang.
Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein
Under min aktivaste filosofiperiod dök frågan om ämnets giltighet ofta upp. Att motivera dess existensberättigande var, tack vare Sartre, Descartes och diverse döda greker, ibland lika utmanande som att argumentera för latinets sak. 'Tanke om tanke' var, hur rimligt det än ter sig, svårt att ro i land.
10 år senare måste jag konstatera att den allmänna avsaknaden av filosofi här i världen är en tragedi.
Jag skulle kunna göra det lätt för mig och ta upp politik, men låt mig i stället rikta blickarna mot den inte lika uppenbara vetenskapliga världen. I januari/februari skrev jag i min engelska webbjournal en artikelserie i två delar. Den första delen behandlar kosmologi och astrofysik medan den andra kretsar kring LHC och partikelfysik.
I den första artikeln gör jag, bland annat, tydligt att moderna hjältar som Stephen Hawking och (för svenskar) Ulf Danielsson gör sig skyldiga till yttranden om Big Bang vilka vilar på högst tveksam logisk grund.
I följande föredrag från 2012 säger sistnämnde följande om vad som fanns innan universum:
Från början fanns bara en expanderande tomhet, en slags pådrivande mörk energi ... och små dallringar. - Ulf Danielsson [föredraget]
Detta föregick alltså Universum. Rummet sitter tyst och lyssnar, men vad är tomhet och i vad expanderar det? Vad är det som dallrar? En dallring har lika mycket betydelse som en dans eller ett hopp, det beskriver en specifik handling av något. Mörk energi erkänner fysikerna åtminstone att de inte vet vad det är.
Om jag icke apriori kan ange elementarsatserna, så måste det leda till uppenbart nonsens att försöka ange dem. - Ludwig Wittgenstein, 5.5571, Tractatus
Artikel två går i genom partikelfysikens historia med huvudsaklig fokus på CERNs partikelaccelerator och dess "fynd". Där uppdagas bland annat CERNs metodologi och hur den skiljer sig avsevärt mot den metod som de utger sig för att använda, nämligen den vetenskapliga.
Jag hörde en gång någon berätta att skillnaden på intelligens och visdom är att det krävs intelligens för att bygga en atombomb, visdom för att låta bli. Jag vill påstå att detsamma gäller partikelacceleratorer.
Hur gick det till när man upptäckte Higgs-bosonen till exempel? Två grupper, med den specifika uppgiften att finna Higgs, var ansvariga för samtliga moment - allt från detektorkalibrering till dataanalys - av experimentet. Allmänhetens insyn är ytterst begränsad på grund av datamängdens storlek och komplexitet. Offentliggörandet av utvalda mängder tycks inte vara mödan värt.
En noggrann dokumentation av alla moment återstår att finna. Huruvida resultaten är reproducerbara förblir oklart. Att helt enkelt lita på att alla involverade håller sig objektiva, när hela deras framtid bestäms av experimentets utgång, tyder om inte annat på usel utformning.
Här lyser frånvaron av djup och förnuftig tanke inom de finaste vetenskapliga institutionerna. I dess ställe finner man självförhärligande grupptänk, mer intresserat av teoretiskt plockepinn och Nobelpris än insikt om verklighetens natur.
Det betänkligaste i vårt betänkliga tidevarv är, att vi inte tänker. - Martin Heidegger [källa]
När ett beteende eller en tanke avviker betydligt från de premisser som tydligt stipulerats, kan vi prata om korrekthet i någon relevant mening?
...
